Kill the spare!
Bara liten onsdag, torsdag och lite fredag kvar (och jaja, det som är kvar av den här tisdagen också såklart) och SEN är det dags för Harry Potter på bio igen. Jag kan meddela att jag LÄNGTAR. Längtar massor! Så, som nedräkning kommer här dagens HP-bild. Den här är från den del av Harry Potter då jag tycker att Radcliffe varit snyggast i håret hittills ... eller nåt.
Typ här säger Voldemort just de orden i rubriken.
(och vi vet ju alla vem "the spare" är: Diggory, som spelas av...Pattinson!)
Å jag önskar att det vore för alltid, det jag har med dig...
Titeln idag syftar till mannen på bilden, på något sätt. Lite långsökt kanske, men kanske kan ni lista ut det? Gissa i kommentarer så får jag se.
Jag har precis sett klart på alla True Blood säsonger. Jag såg sista avsnittet igår kväll och näst sista igår vid 13-tiden. Då, vid 13-tiden tänkte jag att jag skulle hinna se liiite till, för det var så förbaskat spännande just då. Isak sov och jag hade världens läge, men precis då ringde telefonen, Isak vaknade och jag blev tvungen att hämta en sjukling på jobbet. Men, hur som helst så fick jag se sista avsnittet senare, vid 22 eller nåt. Nu känns det lite tomt. Det gör det alltid när jag tittat på något under lång tid och sedan plötsligt så finns det inte mer att titta på. Jag har givetvis rotat runt på nätet och hittat att säsong 4 ska börja spelas in vid årsskiftet och visas på am tv i sommar. Eller ja, nästa sommar känns mer rätt att skriva, men det är ju faktiskt-i-sommar. Jag längtar.
Jag fastnade verkligen för True Blood. Fast det var konstigt på många sätt och mer än en gång har jag frågande lyft på ett ögonbryn eller två, men sen bara godtagit allt som hände. Helt klart sevärt, på ett skumt sätt.
Halvvägs in i säsong 2 ungefär insåg jag att jag började bli lite fäst vid Eric Northman. Jag tror inte bara enbart därför att han är en svensk viking eller för att det är Skarsgård som spelar honom, utan för att hans karaktär är så jäkla bra. Igår, efter sista avsnittet, insåg jag att det är kärlek vi pratar om ;P. Vilken man!
Jag har känt många Erik'ar i mitt liv. Väldigt många faktiskt. Kanske borde vårt nästa barn heta Erik? Det är ett bra namn. Fast å andra sidan heter ju en av mina närmsta vänner det så det skulle bli lite underligt. Men många Erikar har det varit. Erik C, som jag var kär i när jag gick i 5an. Erik G, som spelade trummor i orkestern jag gick på under mellanstadiet, en helt klart kul kille. Se var det såklart Erik L, som var en av mina bästa vänner under gymnasiet, Erik E, som gick i min klass på gymnasiet och som var en av de bästa killar jag känt. Sen Erik K, som var en lärare, vän och mentor på många sätt. Senare lärde jag känna samma Erik som idag är en av mina närmsta vänner-Erik H, som är vän med Erik E (inte samma som förut). Ja.... jag tror det var alla, men det var det säkerligen inte. Och nu - Eric Northman ;P - som jag ju verkligen inte känner, men ändå (ni fattar, eller hur). Hur som helst så är Alexander Skarsgård BRA snygg som Northman.
Eller hur?
(och hur var det med titelgåtan nu då?)
Concerning hobbits
Jag vill bara förtydliga inlägget från igår; att det inte handlar om någon favorisering eller nåt sånt. Sånt sysslar jag inte med. Jag bara tycker det är roligt med alla som läser, särskilt om de läser samma saker som jag gillar såklart. Det kunde lika gärna varit du :D.
Appråpå det här med att läsa. Jag -förstår-ju att inte alla läser samma böcker som jag gillar, men ändå... När jag får kommentarer som att man inte läst/sett någon Harry Potter, eller Sagan om ringen, då undrar jag... vad läser folk? Vad tittar folk på? Faaast, jag förstår ju samtidigt att var och en har sin smak. Det är ju bara jag som är så barnsligt förtjust i just den här typen av böcker/filmer (ja, inte bara jag, men ni förstår hur jag menar).
Men... om du FORTFARANDE inte har läst Harry Potter så vill jag nog ändå rekommendera dig det. Läs... läs...läs, sluka och njut! Igår när jag och Daniel tittade på halva första Sagan om Ringen (för sen var det sovdags) så konstaterade Daniel att han inte kommer ihåg filmerna. Han har ju bara sett dem en gång och nu var det ett par år sen jag tvingade (hrmm) honom till det. Å jag blir så avis! Tänk att inte komma ihåg så att jag skulle få uppleva hela magin igen!
Mina bok-tjejer
Idag i VLT fanns en artikel som var väldigt viktig, men så fanns den inte på vlt.se. Det tyckte jag var kasst! Hur som helst så handlade den om Julia och Ida som vunnit biljetter (Ida vann iof verkar det som) till att se Harry Potter på premiären, i 3D, i Stockholm. Fantastiskt! Kan ju tillägga att samma tjejer var inblandade i att få mig att läsa Twilight förra året, och har dessutom en bokcirkel på måndagspasset i ITB (intresse, talang och behov) där de nyligen läst Svindlande höjder och nu ska läsa Liftarens Guide till Galaxen. Det känns som att vi har nåt gemensamt liksom....
I vår ska jag jobba måndagar med, då vill jag ha bokcirkel, eller filmcirkel (eller vad man ska kalla det).
Om en vecka får jag också gå på Harry Potter. Det firar vi med ett litet klipp:
Nytt, nytt, nytt
Okej. Som ni ser så har jag gjort om bloggen. Jag hittade den där jättebra sidan där jag kunde ladda ner en gratisdesign, länken dit hittar ni längst ner här på min sida. Men, i alla fall. Jag laddade ner och grejade och fixade och trixade hela kvällen igår och ändå är jag nog inte helt nöjd. Jag är nog så nöjd som jag kan bli med den här designen men jag har redan börjat spana på andra gratisdesigns som jag hittade på samma sida. Vi får väl se. Det som var kul med den här designen var ju att jag kunde lägga in flera bilder i header, som ni ser. Ni missar väl inte att det blir andra bilder när man för muspekaren över dem? Men, som sagt. Jag vet inte. Vad tycker ni?
Annat nytt anlände idag, nämligen vår soffa. Den soffa vi köpte förra våren hade plötsligt gått sönder och ikea var snälla nog och gav oss en helt ny soffa. Kanon! Plötsligt känns det som att sitta en meter högre över golvet än förut. Vi konstaterade att vår soffa nog var rätt nedsutten, inte bara trasig. Det är lite trist att det ska vara så, att saker går sönder, men samtidigt är vi såklart tacksamma för att vi fick en ny.
Ännu mer nytt händer här hemma. Vi har tapetserat om Isaks lilla rum och i helgen var Daniels föräldrar här och hjälpte till. Så nu är även det nya golvet lagt, listerna på plats och garderoben halvfärdig. Det är så FINT och så kul att använda rummet till det som det verkligen var tänkt från början-ett barnrum.
Min kropp är inte min
Jag gillar inte min kropp efter jag fick Isak. Det är liksom inte min kropp längre. Okej, jag är tjock. Det går inte att komma ifrån att jag har x antal kilon kvar att gå ner sen den där mastodontgraviditeten då jag åt allt inom synhåll och gärna fikade en, två och tre gånger om dagen. Jag svär på en sak: OM jag lyckas bli gravid igen så ska jag INTE göra så igen. Jag tror inte jag är ensam om att lova en sådan sak, men jag lovar. Jag ska aldrig mer äta så som jag gjorde under 2009. Aldrig. Jag har också lovat att aldrig misshandla min kropp till att bli så trött och svag igen, som jag var när Isak föddes. Så ont som jag haft i kroppen sen han föddes kunde jag inte ens föreställa mig. Ondare än under tiden han faktiskt fanns i magen. Allt för att jag var svag, svagare, svagast. Jag säger inte att jag är stark nu, men NÅN skillnad gör det såklart att ha en 10-kilos bebis som vill bli buren på och som jag dessutom-måste-bära på upp och ner för 3 trappor två eller fler gånger om dagen. Självklart. När det kommer besök hit, med andra barn som också burits upp för våra trappor så kan jag ju se att jag inte är lika trött som de mammorna är när de kommer upp.
Men faktum kvarstår såklart, jag är ändå tjock. Jag har en mage som varken går av för hackor eller behagar försvinna. Jag tycker-inte-vidare mycket om att se mig själv i en spegel. Och jag kan inte för mitt liv förstå vilken tur jag hade innan jag blev gravid som kunde ha mina kläder.
Men, det HÄR är ändå värst nu: Jag har så ONT i min kropp. Allra värst är det i fötterna. Mina fötter är inte mina. De gör ont och värker och djävlas med mig hela tiden. Det började nångång i somras och har inte slutat än. Jag har ont om jag går här hemma utan skor, men jag har också ont när jag har skor. Det gör inte ont i någon specifik del av foten, och inte heller bara i en. BÅDA fötterna gör ont, ont så så in i helvete ärligt talat. Jag beskriver det som att gå på glas, fast det är inte riktigt sant. Det är inte så att det sticker eller så, det gör ONT. Som att huden inte räcker till längre, som att det inte finns tillräckligt med, jag vet inte, fot, i foten, för att hålla mig uppe. Det gör ont i stort sett hela tiden, faktiskt, men mer eller mindre. När jag reser mig upp från att ha suttit ner så går jag som en pensionär. För det gör ont!
Jag gick till doktorn, såklart. Där fick jag tipset att köpa nya skor och börja smörja in fötterna. Är det sånt man lär sig på läkarutbildningen så kan man ju lika gärna köpa en läkarlicens via blocket. Igår köpte jag nya skor, det gjorde jag. För jag vet att jag går i skor som jag även gick i när jag väntade Isak och vägde 20 kg+, men inte tror jag att det kommer att åtgärda hela problemet heller.
Saken är såklart den också, att jag har ont i benen, höfterna och ryggen och så pass klok är jag att jag förstår att det har med fötterna att göra och att det onda i mina fötter såklart har med Isak att göra på något sätt.
Jag tycker att jag alltid klagar över att jag har så ont nånstans. Det måste vara drygt att lyssna på mig så som jag klagar, men jag kan inte låta bli, för det gör ju ONT.
Jag tränade ju, ni vet, med wii’t. Men nu är det faktiskt 14 dagar sen sist, för jag mår visserligen bättre av att träna, men jag har redan så ont och så tränar jag och så känner jag hur det gör ont …. I ryggen, i axlarna, i nacken, i benen men främst i fötterna.
Ni får hemskt gärna berätta för mig vad jag ska göra åt allt detta (och glöm inte magen…), det är därför jag idag skriver om det i båda mina bloggar-för att få hjälp!
Lovefilm
Här är ju faktiskt en grej jag kan skriva om. Jag har nämligen gått med i Lovefilm. Onödigt kan en del tycka. De "en delen" laddar antagligen ner sin film själva. Men se-det gör inte jag, av olika anledningar gör jag inte det.... Och inte hyr jag heller, och man -behöver-faktiskt inte köpa all film man vill se. Från början hade jag tänkt att jag skulle låna hem serier genom Lovefilm, men den tanken föll på sin egen orimlighet när jag fick hem första laddningen True Blood, säsong 1, och jag insåg att jag då fick hem 2 avsnitt/gång. Inte en chans serru! Snabbare än så vill jag se på serier. Det får lösa sig på---annat sätt, helt enkelt.
Så här kommer en snabb reflektion över de senaste filmerna vi fick hem och såg:
Alice i underlandet
Allt för Johnny Depps skull, såklart. Jag måste se Depps filmer. Det finns helst inga undantag och senaste tiden har han gjort sådana fantastiska karaktärer så detta såg jag fram emot. Och ja, Depp som hattmakaren var lika fantastisk som jag hade hoppats på. I övrigt så var väl filmen bra. Underhållande sådär och miljön Burton har skapat var väldigt.... underlandisk om man kan säga så. Alice var bra som hon var och att det var (jäklar nu tappade jag namnet, hon .. Burtons fru, som också spelar i Harry Potter.... va faen) nåväl... hon, som var med också anade jag inte ens förrän sluttexten kom.
I taket lyser stjärnorna
Jag köpte den här boken precis när den hade kommit ut, sommaren 2003. Innan Augustpris och lååångt före alla mina elever läste den och jag -älskade-den verkligen. Så när den nu blev film så såg jag fram emot att se den och tyckte att Lovefilm var ett bra sätt att få hem den och se den.
Jag tycker att filmen var -bra! De har fångat delar av boken på ett mycket bra sätt. Skådisarna var bra och det föll en liten tår över sorgen i filmen. Men en tår hade sällskap av så många fler när jag läste boken. Som alltid, boken är bäst och ska jag visa denna film i skolan så lär vi diskutera bra länge efteråt, för det finns så otroligt mycket att prata om i en film som denna.
Alltså...
Jag tänker skriva flera gånger i veckan, men jag gör inte det. Det händer saker och jag tänker "det där måste jag blogga om", men så gör jag inte det och tiden går och då är det ju plötsligt helt inaktuellt att skriva om det där som hände.
Så det är för sent att skriva om olika vägar där de sänkt/höjt hastigheten, eller om tanten som ringer för att vi måste släppa in Torsten (det här hände ju iof senast idag så det skulle jag ju kunna skriva om.) Det är för sent att skriva om att vår soffa gått sönder och vi bara väntar på att någon från ikea ska konstatera det samma och komma och byta ut den mot en ny. Det är för sent att skriva om att jag försöka få en ny wake-up lampa från netonnet och att det verkar superkrångligt. Igår hittade jag en film med Krtek, så det är nästan inte för sent att skriva om det. 19.50 (dvs 20 kr) kostade den på Willy's och jag använde Isak som svepskäl och köpte den såklart. Det är inte för sent att skriva att jag är helt hooked på True Blood. Jag tror att jag är lite kär i Erik Northman men allra mest gillar jag allt det skruvade. Och jag gillar att de vågat sig på att göra en så LÅNGT intro (och låten är ju underbar såklart) när det är mer regel än undantag nu för tiden att istället korta ner introna så mycket som möjligt, se bara på Grey's och DH. Jag ser på Grey's och DH, så ofta jag kan, och på Cougar Town, och på Idol. Annars ser jag inte så mycket annat. Jag tänkte kolla första delen av Lost med mina 8or i eng om 2 veckor. Risken finns att jag kommer att få jordens Lost-abstinens då bara.
Snart, snart är vi inne i årets tråkigaste månad-november. Jag brukar hata november men den här gången finns det faktiskt saker att se fram emot i november. Det allra största är ju såklart Harry Potter-filmen som har premiär den 19e. Jag har fått tillåtelse att gå och se den då, nu ska jag bara se om jag hittar ngn som vill gå med mig. Annars går jag själv. Och ja, jag tar för givet att jag får tag i biljetter. Det andra som händer i november är en alumniträff i Falun-Borlänge för tidigare kårpresidier. Det ska bli roligt, mest för att jag vill träffa gamla rävar, och för att få komma till Falun såklart. Staden i mitt hjärta.
Appråpå stad i mitt hjärta så är det också för sent att skriva om de jävla nya bolånereglerna som gör att vi inte kan få köpa ett radhus här på Vetterslund, eller nånstans alls faktiskt. Nu siktar vi in oss på att försöka få lån till att göra om köket istället och givetvis; när jag börjat fundera på en sån sak så vill jag göra NU!
Ja.... det var väl det stora hela antar jag.
Höst, True Blood, träning och film vs bok
Okej, lite av varje:
Igår såg vi på "Allt för min syster". Jag läste boken för många år sen. Jag bodde fortfarande i Falun i alla fall. Så, nu har jag sett filmen och jag blev så ARG. Visst, filmen var bra på många sätt. Bra och känslosam och fin, men man FÅR inte göra om hela slutet på en film på det sättet. Får man det? Verkligen? Jag blir så besviken när man gör så och ärligt talat så undrar jag hur de ska kunna göra "Breaking dawn" utan att göra det samma. Men, men. Det är en annan historia. Så, om ni tänker se "Allt för min syster" så tänker jag härmed spoila för er: Boken slutar HELT annorlunda än boken. Ungefär tvärtom kan man nästan säga. Så, sorry, men ni behöver veta om det.
Träningen i mitt liv går framåt. Jag har nu tränat med vårt Wii i tre veckor och nåt halvvägs i min "6 week challenge". Det går bra, det är roligt och det är framförallt superskönt att göra nåt. Jag mår bra liksom. Men, om jag får gnälla lite så kan jag väl tycka att liiite hade jag väl kunnat få gå ner på köpet. Bara lite i alla fall? Jag går inte ner alls och jag har ändå ett gäng "Isak-kilon" kvar att gå ner som sitter stenhårt verkar det som. Jag kan INTE ha ens mina största gamla jeans och kjolar och jag blir så besviken över det här. Min kropp är inte min längre. Så, kom igen... lite...! Jag simmar också ju! Frida och jag har kommit iväg och en gång i veckan 3 veckor i rad nu... så kom igen... liiite! Vad begär kroppen mer? Tips?
(Men ja.. känslan efter att ha tränt, duschat och druckit en liter vatten är fantastisk.)
Hösten är här och inne tänder vi ljus varje kväll. Den där stunden när Isak sover, alla leksaker är ihopplockade och ljusen är tända... DET är en bra stund på dagen. Andra bra stunder får ni läsa om i min andra blogg.
Och ja just ja. Jag har hittat True Blood. Jag har ju missat hela grejen från början (som jag så ofta gör) men nu har jag snart kommit igenom säsong 1. Mycket bra! Mycket! Och Alexander Skarsgård är läskigt lik sin far (som är en större skådis än vad jag tror att vi i lilla Sverige egentligen förstår.)
Gamla Phil'an
Jag har kommit på en sak, som jag ju egentligen vetat mo väldigt länge och inte alls försökt förneka eller nåt. Det är bara det att det är så naturligt i mitt liv, som att tycka att Grease är en förbaskat bra film på alla sätt liksom, det har bara alltid varit så, sen jag var liten. Men jag tänkte jag skulle dela med mig av en sak som ni behöver veta om: Phil Collins är förbaskat bra! Han har en alldeles egen, udda röst och det allra mesta jag hört är riktigt bra. Jag hade en gång en cd, men det har gått sönder (sånt händer faktiskt inte så ofta), så istället har jag letat upp en massa Collins på spotify. Det finns så många bra låtar, men faktiskt är en av de bästa denna, från Tarzan:
Är det inte underligt egentligen, att både Tarzan och Björnbröders ledmotiv sjungs av Phil Collins? Disney måste också gilla gamla Phil'an :D
Remington Steele
Den Pierce Brosnan jag blev kär i som 10-åring.
ps. ni HAR väl sett Remington Steele?
Ullis <3 Pierce Brosnan
Min kärlek för Pierce Brosnan tog fart i tidiga år. Jag kan inte ha varit mer än max 10 år när jag slaviskt följde "Remington Steele", där en ung Brosnans karriär såg dagens ljus (? väl?). Jag och min gamla lågstadievän Mervi (som senare flyttade till Finland och jag har ingen aning om vad hon gör idag) följde serien varenda dag/vecka (jag minns inte riktigt och det kan väl vara ursäktat, eller hur?) och vi var SÅ kära i Mr Steele himself.
Jag kan villigt erkänna att en av de första Bondfilmer jag såg, såg jag enbart för att Brosnan nu var Mr Bond. Jag var noll intresserad av Bond innan dess.
Efter Steele och efter Bond har såklart Pierce Brosnan gjort massor av bra (och sämre) filmer, men nu handlar det om Mama Mia. Vi såg nämligen Mama Mia på tv häromdagen, jag och Daniel. Tro det eller ej, men det var på hans initiativ. "Jag funderade på om vi ska se Mama Mia ikväll, den går på tv" sa han vid middagsbordet. JAG har självklart sett Mama Mia ett antal gånger förut och tycker den är en riktig feel-good film. Jag har försökt få honom att se den men inte alls lyckats, men nu var det alltså hans egen idé. Sagt och gjort. Och jag ÄLSKAR Pierce Brosnan i Mama Mia. Jag älskar att han nu ser så mycket äldre ut (uppenbarligen för att han ÄR äldre) och att han är den sårbare Sam som kommit tillbaka och hoppas på kärleken igen. Jag älskar "SOS" när han gör den. Jag vet att en del kritiserat filmen och Brosnans sång och en del säger att de ju aldrig mer kan se honom göra action efter detta, men jag bara älskar det. Nu lyssnar jag på Mama Mia soundtracket här hemma och ler varje gång SOS kommer. Så fint... och romantiskt.
Ja, det var väl egentligen bara det jag ville säga egentligen... att Pierce Brosnan är förbaskat snygg :D
Vad är det egentligen som har hänt?
Jag satt igår och var lite nostalgisk, dvs jag tittade i fotoalbum. Ibland är det svårt att fatta att korten i de albumen var så otroligt länge sen. Nu var det kort från 2003-2006 i dessa album och egentligen är det ju inte precis hundra år sen, men det är ändå så länge sen.
Mest av allt märks det på hur jag ser ut.
Jag vet inte vad det är men mitt hår har alltid varit ett av mina största problem. Jag hade en fantastisk frisör i Falun. Hon hette Ann-Charlotte och visste precis vad mitt hår skulle ha. Allt var bra då. Det var ofta nyklippt, jag hade bra färg och jag hade bra schampo och balsam och jag hade bra stylingprodukter. Det var kanon, allt liksom.
När jag flyttade hit valde jag en salong där de hade samma produkter som den i Falun och de är verkligen superduktiga där också. Verkligen! Men något har hänt. Mitt hår håller inte samma kvalitet eller nåt alls. Det är inte roligt alls. Vad jag än gör så blir det aldrig lika bra igen. Efter alla hormonkurer, graviditet och ytterligare hormoner efter Isak kom så är det väl ännu sämre antar jag. Det är i alla fall inte, som sagt, roligt.
Jag förstår att det här inte är så kul för er att läsa om men ni som läser det här och kommer ihåg mitt hår då det var lite längre, blonderat så där askblont med gröna slingor, så vill jag att ni ska minnas mig. (Ja, nu lät det ju som att jag ska dö, det ska jag inte...) Kanske är jag för gammal för gröna slingor, men nu tusan ska jag spara både pengar och hår för att ens kunna komma i närheten av den där frisyren och färgen igen. Om någon dessutom har någon superkur på hur man får tillbaka ett hår som mådde bra av att bara tvättas 2, max 3 ggr/vecka, så är jag tacksam att få veta hur, med tanke på att mitt hår nu måste tvättas varenda eviga dag.
Borta väldigt bra men hemma bäst
Vi har varit på sen semester hela familjen. Vi började med en vecka på världens bästaste Syd-Långö v 34 och fortsatte sedan ner till Varberg och Daniels föräldrar, släkt och vänner. Där var vi i ca 5 dagar innan vi åkte tillbaka upp till Långö för vackert sensommarbröllop igår. Idag är vi hemma igen. Två veckor hemifrån är ganska lång tid för en hemmasittare som jag.
Under den här tiden som vi har varit borta har en del saker hänt och en av de sakerna är att det har blivit höstkallt. Visst är det bara början av september men det är ändå läge för täcke igen. Jag har som vana att sova med lakan hela sommaren bara, men nu har jag bäddat i täcket här hemma igen. Det är höstkalla kvällar och mornar och jag vet inte hur det gick till men det verkar bara vara runt 2 grader på mornarna. Burr! Jag som ska börja jobba på tisdag, och cykla/gå till jobbet två dagar i veckan. Det får nog bli vantar relativt snart då.
Men, visst finns det något mysigt med hösten varenda år? Det liksom kommer smygande under sommaren, det där med att vilja tända lite ljus, dricka te på kvällen och mysa in sig i en bra, skön stickad tröja. Så, ja... nu är det höst antar jag. På Syd-Långö var det i alla fall lite mer höst än det brukar vara, men det berodde allra mest på den storm vi hade där förra tisdagen. Jisses, säger jag bara, som det blåste och regnade! Men det var en fin vecka i alla fall.
Snart är det dags att sova, i egen säng. Mys!
Vart är världen på väg?
Jag läste tidningen i morse och förfasade mig. Först står det om två hundar som blivit stulna (!) utanför en affär. Vem fasen SNOR hundar utanför affärerna? Och de som gör det, hur behandlar de dem? Med tanke på tidigare hemska historier om bortrövande husdjur som blivit torterade kan jag inte låta bli att tänka på det just nu. Vem fasen gör sånt??? Jag lider med mannen som blivit av med sina älsklingar. Daniel sa att det sitter lappar över hela stan, där mannen efterlyser sina vänner. Det hela är så hemskt att jag inte ens vill tänka på det.
Sen läser jag insändarsidorna och någon har skrivit in och undrat hur 17 den person tänkte som-totalt utstuderat-körde över en igelkott när de såg på härom dagen. Bilföraren hade sett igelkotten, saktat in och sedan sakta, och säkert, kört över den! Hallå!!!!! Jag mår illa av den här bristen på empatisk förmåga. Vad är det för jävla idioti?!
Nyss fick jag veta att en underbar man har dött, plötsligt, så plötsligt. Det enda han ville var att springa midnattsloppet i helgen. Men nej, han dog. Barn har förlorat sin far, kusiner har förlorat sin farbror, en av de bästa familjer jag vet har förlorat en kär släkting. I förlängningen har även mitt liv berövats på en fantastisk person, även om vi inte sågs speciellt ofta. Jag vill bara gråta över den här världen idag.
2012
Igår tittade vi på 2012. Det var ju ett tag sen den kom ut och gick på bio och allt sånt där, men jag hade i alla fal inte sett den. Mamma sa att det var "full fart från början till slut", och ja det hade hon ju rätt i. Bra film... i sin kategori, dvs katastroffilmerna. Kommer ni ihåg då när ALLA katastroffilmer kom samtidigt? Det var Independence day, den där med vulkanen och Pierce Brosnan, Armaggedon (eller två d kanske?), Day after tomorrow och ja, gud vet vilka mer. Jag har glömt för det kom så många på samma gång, inom kort tid i alla fall. På bara ett par år så hade jorden gått under på ett eller annat sätt flera gånger om. Massor av effekter och massor av döingar på en gång kan man väl sammanfatta dessa filmer. 2012 var ju inget undantag precis. Tänk att det först och främst alltid är USA, detta himla USA, som ska rädda världen. Ja, visst, nu var kineserna inblandade, och även en och annan indier, men ändå, det var ju USA-once and for all, som räddade världen. Otroligt! Sen var det ju också lite smått otroligt (som att inte allt var otroligt, men ändå) att det bara var en enda liten familj, från USA såklart, som tog sig över hela världen för att rädda sig ifrån Ragnarök.
Ja, jag vet inte ja. "Bra film" skrev jag nyss och jodå. Underhållande och ett jäkla tempo, men när man börjar bryta ner sånna här filmer i partiklar så är de inte så jäkla roliga egentligen.
Massor av människor som dog, men mest synd var det om den gamla, gamla, skruttiga, mannen som inte hann prata med sin son utan fick höra hur han dog över telefonen. Det var illa.
Men, som D sa i morse när vi pratade om den "man vill veta vad som händer sen istället", och det håller jag med om.
Hela upplevelsen KAN ha blivit färgad av att jag brände handen på stekpannehandtaget igår. Jag tog ut stekpannan ur ugnen (där vi hade stekt jättegod fläskfilé med fetaost och soltorkade tomater) och då använde jag grytlappar, såklart. Sen skulle jag bara flytta på pannan uppe på spisen och då, av någon anledning, tog hjärnan semester och jag brände mig något så IN I HELVETE (ja, förlåt, förlåt). Satan i gatan (jaja) vad ont jag hade och fortfarande har, även om det inte är lika illa nu. Jag har sovit med min hand i en plastpåse tillsammans med en isklamp i natt. Det här var -inte-roligt för fem öre.
Lite fix
Jag lyckades i alla fall byta foto, ändra lite text och lägga upp nya länkar. Yey for me! Men, jag skulle vilja ändra mer saker än det. Jag tycker att texten är för liten och blommorna/hjärtarna är för lite jag nu för tiden. Texten är för komprimerad och färgen är inte helt ok. Men, alternativet just nu är att ställa in en av blogg.se-mallarna och det vill jag bara inte göra. Jag vill ha en ny header gjord åt mig. Hlfe?
Det suger i Twilight-tarmen
... om man nu ens kan ha en sån?
Jag VET att ni inte förstår (med undantag av Nil, som är den enda jag vet som läser bloggen dessutom ;) ) men hur som helst så har jag haft ett break från hela Twilight-sagan ett tag nu. Hittills har breaket varat ungefär 2,5 vecka och hur otroligt det än låter så är det nog det längsta det gått sen jag hittade böckerna. Jag har inte sett nån av de första filmerna sen innan Eclipse kom ut, och det är mer än en månad sen, vilket också är någon form av rekord. Jag har lånat ut mina böcker och håller just nu på med en annan ljudbok, så nej, ingen bok att läsa/lyssna heller. Så är det...
Anyway.... trots att ingen läser den här bloggen så vill jag göra om den. Jag fick den här designen skänkt till mig för ett bra tag sen nu och jag vill ha ett nytt utseende på bloggen, men jag är så kass på sånt här så det är inte är klokt. Egentligen borde jag kanske stänga den här bloggen, för den andra bloggen verkar faktiskt ha en hel del läsare, till skillnad från den här, men nej. Jag har haft den här igång så LÄNGE nu och jag tycker det är bra att kunna separera mina barntankar och mina andra tankar så här. Det är väl en ego-grej antar jag, och hur som helst så vill jag ha ett nytt utseende. Någon som kan hjälpa till?
ps. Jag ljög nog lite, lite inser jag nu, för jag har lyssnat på soundtracken en hel del, men ändå.
Opposites attract?
Lilla familjen Olofsson/Otterdahl ligger på en filt på Djäkneberget en solig torsdag.
Daniel berättar att han nu bestämt sig för att beställa Viasat så att han kan titta på mer sport än vad han redan gör idag. Jag säger att han verkligen borde göra det, att han är värd det (för det ÄR han, han är värd allt, min skatt).
Daniel: och då kommer jag kunna titta på fem matcher samtidigt *ser drömsk ut*.
Jag: *himlar med ögonen* woow..... Jag måste nog citera dig i min blogg nu.
Så, nu har jag gjort det.
Not so fresh, no
Vi får torka golvet i vardagsrummet varje kväll nu sen Isak börjat åla runt. Vi vill nämligen inte att han ska åla runt i katthår, damm och gud vet allt man har på golvet varenda dag. Och vet ni? Det blir MASSOR av damm, som antagligen kommer från katthår, VARJE DAG! Det är helt sjukt... och inte så värst mysigt att tänka på. Eller som Daniel sa igår: Det gör ju att man funderar på hur det ser ut i de rum där man inte torkar varje dag.
Apråpå rum så har renoveringen av Isaks rum börjat nu. Daniel har slitit ut garderoberna (och nu behöver vi hilfe, danke, eftersom vi måste sätta upp nya väggar där garderoberna var, fast det ska fortfarande vara garderob. Vem som helst som kan är välkommen att hjälpa till.), dragit bort listerna och nu börjat med att ta bort gamla tapeter. Vi har-typ-valt ut tapet och golv och allt kommer att ta så otroligt mycket längre tid än vad vi önskar, men så är det.
Om en vecka tar jag Isak, bilen och en jävla massa packning (misstänker jag) och åker till Oxelösund ett par dagar. Vill ni, så ses vi där.
